Gomorrron gomorrrron! Den här veckan, eller månaden snarare, går helt i gbg-tecken för min del. Jag kommer pendla lite fram och tillbaka med min första klass-biljett och tina de mest nerkylda götarna med mitt varmaste leende. SJ-gänget kommer ta dem med storm!
Sen nalkas det ju gbg film festival, där vår film Tennispappor (35mm) visas på stora vita duken. Pirrigt värre! Jag ska leta reda på en riktigt fin festivaloutfit som jag tänkte lägga upp här sen. Någon gång i sin bloggkarriär måste man ju lägga upp en bild på vad man kör med för stil.
Jag har hittills bara prövat svarta plagg, men det är väl bara att omfamna det och gilla läget. Nu när jag tänker på det, så är Alla mina fina festkläder svarta. Jag får helt enkelt ta och förverkliga drömmen om att färga håret rött för att få lite färg på tillvaron! Kul kul, får se vad det blir för spännande..
Jag ser så fram emot våren, när man kan få sig lite energi av vårvindarna, lite förnyelse, lite umphf i tillvaron! Då har jag förhoppningsvis ett givande jobb att gå till också. "Ledighet" i all ära, men man vill ju vara till nytta och framförallt ha pengar! Jag har kikat på en heltidskurs på 3 år i Södertörn, retorikkonsult med inriktning opinionsbildning. Det betyder att jag ger mig själv 1 år i den här gudsförgätna filmbranchen, sen får det bära av mot politiken istället.
Mitt främsta syfte med film är ju att bilda opinion, väcka tankar, känslor och påverka människor. Det är också politik, fast en omväg om man bara jobbar åt andra hela tiden. Det är spännande tider som väntar, jag måste ärligt säga att jag inte har en aning om var jag är om 20 år. Kanske sitter jag och berättar för barnen om min kortlivade filmkarriär, hur jag åkte till gbg och minglade runt och gjorde Reza Bagher sur med mina feministiska åsikter och genom min blotta existens. Eller så sitter jag med min Guldbagge i Riga och intervjuar ett gäng prostituerade för ett radioreportage eller svt-dokumentär. Det är mycket upp till mig själv självklart, men samtidigt är jag så jävla trött på hela "you can do it if you put your mind to it"-grejen. Det har ju lurat ett helt land till att gilla läget och låta saker fortgå! "Ja, hade jag inte varit så passiv så hade jag nog sluppit sitta här, utförsäkrad med 2 jobb och kroniska nacksmärtor. Jag får helt enkelt skylla mig själv".
INTE okej.
Många har påpekat att jag är deras förebild och tagit till ovanstående argument. Jag har ju gett fan på det, och det har gett resultat. Absolut, jag har verkligen gjort svidande prioriteringar som egentligen inte känts som uppoffringar förrän i backspegeln. Det har liksom varit så självklart för mig att jag inte sett mina val som uppoffringar, snarare som enorma gåvor. Nu i efterhand så kan jag känna att jag inte ångrar någonting. Det hade varit gött med pengar, men hellre slita gratis och lära sig mer och mer faktiskt. Jag ser det som en långsiktig investering, för att hålla mig frisk i sinnet. Man vill ju inte ruttna med sina pengar och inte ha haft någon som helst glöd för att göra någonting. Det är jag otroligt tacksam över, att jag haft ett mål och känt att jag har något att sträva efter. Tillhörighet, ett syfte. Det ena behöver såklart inte utesluta det andra, det är inte fattiga drömjobbet eller rika dötrista jobbet. Men man kan ju välja olika vägar och jag är glad att jag valde drömjobbet, oavsett pengautfallet. (och tacksam självklart, för att pengar behövs för att fixa allt det där som måste funka).
Samtidigt så kämpar väl alla för det de drömmer om? Det handlar mycket om strukturer, förutsättningar, timing och talang. Jag spyr på hela 50 cent- grejen om att minnsann gå från slumm till lyx trots alla odds. Det är en på miljonen det där. Dags för Revolution, vettja!
Men som sagt - ett år. Det är vad jag ger mig själv i filmbranchen. Jag börjar nämligen tröttna på hela maskineriet. Jag är för trött för att meka om skiten själv, medan alla kulturgubbar sätter skruvar och käppar i hjulen för mig. Det kanske vänder i vår, och jag far fram med nyvunnen kraft mot patriarkatet och hela jävla världsordningen med mitt kreativa uttrycksätt som vapen. Vi får se vad korten har tänkt åt mig..
Kirke, ett år? då är du tjugotre. tjugotre är ingenting. kan det inte räcka med en paus? ibland behöver man bara få andas lite. du har drömt om att bli regissör enda sen vi var tretton, minst, det är halva ditt liv! jag har inte skrivit ett ord prosa på ett år, men det betyder inte att jag har slutat. jag bara låter inspirationen gro lite i mig, medan jag fyller hjärnan med råmaterial för den stora genombrottsromanen.
ReplyDeleteoch har du tänkt på att du inte måste kämpa emot folk? att livet inte är ett krig? jag vet att du vill förändra, att du blir arg. men ibland är det bara självdestruktivt. man brinner ut. jag tror att det bästa sättet att åstadkomma en förändring är genom att se människor för vad de är. känslan av att bli sedd, Kirke, den är enorm. och jag tror verkligen att du har förmågan att nå folk. du är en person som tänder känslor. du måste bara lära dig att hantera din glöd och kanalisera den på ett hållbart sätt. gå över från fossila bränslen till solenergi. lära dig att nå en människa åt gången, och förstå att det räcker mer än väl.