Zzz.

Jag kan inte sova. Känns som att jag inte får lämna datorn, även om alla mail är kollade och jag tom. styrt upp mitt fotoalbum på facebook. Jag kan ju inte bara dra och sova? Inte när det är så mycket som ska fixas. Vad jag kan uträtta just nu i skrivande stund vet jag inte, men jag vet att jag inte bara kan dra och lägga mig. Eller hur?

Det skulle kännas jättekonstigt, med så mycket kvar att göra. Samtidigt skulle jag så gärna vilja...bara blunda och dreggla och verkligen njuta av den mjuka kudden mot min kind. Riktigt borra in mig! Dra upp täcket riktigt högt upp till öronen, kura ihop mig. Känna Zorros mjuka päls vid mina fötter och Jens mysiga kropp omfamna mig.

Världen får vänta!

Lättja

Vill ha vill ha vill ha vill ha!

Vädret och vännerna

Promenader är bäst. Speciellt när det regnat lite och energin ligger i luften och bara väntar på att man ska fånga den. Jag blir pigg och glad och alldeles sprudlande!

Sen är det alltid skönt att få röra på sig efter alltför många timmar framför datorn med det magiska ljuset som man automatiskt dras till, vare sig man vill det eller inte.

Jag läste en intressant artikel i DN häromveckan om varför man så lätt fastnar framför tv:n - människan har en inbyggt instinkt att hålla utkik så länge saker i ens omgivning är i rörelse. Man kan inte slappna av och se bort innan allt har lugnat ner sig - vilket det aldrig gör i en tv. Man matas och matas med information och rörelse som våra primitiva hjärnor måste vakta. Snacka om evighetsprojekt!

Jag kom på en rolig idé som inte är så nyttig men antagligen rätt uppskattad - en alldeles egen youtube-kanal som går dygnet runt! Så kan man alltid zappa in och kolla in senaste nytt. Snacka om fri information! Men som sagt, så kan det inte vara bra för mänskligheten. Skit i vad jag sa!

Nu klipper vi min slutfilm, Spillror, och jag måste erkänna att jag känner mig mäkta stolt. Min första dialogfilm och så får den fin kritik i klassen och funkar på rätt bra, om jag får säga det själv. Det känns jättebra!

Det är en rätt skön känsla att bli hemmablind på ett projekt, och sedan förlita sig på andras genuint positiva reaktioner. Då vet man att man är helt klar, när man börjar undra vafan man håller på med och ställer sig likgiltig till sitt projekt. Så länge inte andra känner likgiltighet så vet jag att den är bra. Min ena film, kallad "Prata inte om det", visades i NUFF- en filmfestival i Norge! Hurra! Precis när jag började bli hemmablind, dessutom. Det känns otroligt kul, med tanke på vilket viktigt budskap den filmen har och vilken hög kvalité filmen håller på alla plan. Där kan vi snacka samarbete mellan regi, foto, skådespelare och övrigt team!

Jag saknar Katja. Jag öppnade mitt köksskåp igår och råkade se ett recept som Katja skrivit till mig och som jag satt upp för hundra år sen. Jag insåg hur himla länge hon har varit borta, och hur mycket jag saknar henne. Jag är rätt bra på att förtränga och tänka att det bara är tillfälligt, men någon jävla måtta får det vara. 6 månader är för mycket! Jag har samlat på mig alltför många tankar och teorier som varit avsedda för Katja, att jag känner en genuin tomhet inom mig. Det blir inte bättre av att Katja är den enda vännen jag avser just dom tankarna till. Jag är så glad för hennes skull, att hon har fått uppleva så mycket nytt och härligt i Sydamerika! Jag vill höra allt när hon kommer hem, vilket är snart tack och lov.

Och här har vi världens bästa hund. Zorro, min sedan 9 år tillbaka trogna vän. Helt fantastisk. Hans ögon lyser på ett så genuint, äkta sätt när han är lycklig över hans nya boll eller att jag äntligen kommit hem. Hurra! Han snarkar så djupt och sött och när han går vickar hans lilla rumpa fram och tillbaka medans han luktar nyfiket efter nya spännande dofter i buskarna. Han kan hoppa hur högt som helst, och i somras lärde han sig att hoppa i vattnet efter en pinne direkt från bryggan! Bra jobbat för en hund som har varit rädd för vatten.

Han har varit på äventyr i sina dagar, Zorro. Alltifrån isen som sprack under honom en vinter, till att han som 2-åring obekymrat rymde från bilden och korsade en motorväg letandes efter mig. Han har fått höften ur led när en ivrig stor valp hoppade in i honom, och får ibland infall där han bara MÅSTE upp i mitt knä. Inget snack om saken! Då plockar jag upp honom och gosar in mig i hans varma mjuka päls och lyssnar till hans höggljudda snarkningar och njuter av varje andetag. Han är bäst.

Kärlek

Snart går jag ut Kulturamas filmproduktionslinje, som jag var så glad och uppspelt över att få börja för 2 år sedan. Mycket har hänt - jag har en alldeles underbar pojkvän, min syrra ska gifta sig, och jag har gjort 4 filmer jag är stolt över.

Jag tror fan inte jag hade pallat en total omställning till filmlivet utan Jens. Jag har honom att tacka för mycket.

Han är så jättesnäll och söt och fin. Han luktar gott och är sjukt begåvad och det absolut bästa med det hela är att jag älskar honom. Jättemycket! Han har lärt mig att älska. Det skulle ju suga om han var bäst och så ville inte jag ha honom. Jag ser det hända hela tiden - folk tycker inte att de förtjänar det bästa och därför faller de inte för de bra typerna, utan de som bekräftar deras redan dåliga självkänsla. Det är en ständig process, självkänslan. Man måste ha den inom sig, man kan inte leva på andras omdömen om vem man är.

Vi var på nylanseringen av Sebastians hårproduktserie för några dagar sedan, där en massa långa snygga supermodeller sprang omkring halvnakna i en loge sprängfylld med hårspray och stressade producenter. Jag kände mig LITE malplacerad, och just då vände sig Jens mot mig och log och sa fan vad snygg jag är. Där har vi kärlek! Han filmade omgivningen utan att blinka, och bara susade förbi alla skönheter med sitt jobb i fokus. Fantastiskt! Han är så omedveten om hur bra han är. Allt är så självklart för honom. Jag räknar inte med något. Därför blir jag alltid så glad när han helt uppriktigt och ärligt kramar om mig och pussar mig på pannan. Tryggt.

Katja skrev ett citat från "My blueberry Nights" i sin blogg om att man lär känna sig själv genom andra. Jag håller med. Andra människor drar fram olika egenskaper hos en själv. Jag tycker verkligen om den person jag blir med Jens. Hurra!

Det bara susar på med jobb. Från musikvideo med demonregissör med 2 meter lång pinne i röven till slutfilm med Linus Wahlgren till långfilm med zombier och ninjor! Sjukt kul. Dessutom är jag med och utvecklar säljmetodik för SJs ambassadörer.

Jag har börjat röka mycket och småäta för att saker inte ska kännas övermäktiga. Inte bra! Det skulle bara sluta med att jag blir ett tjockt cancerfall.

Därför ska jag börja träna när jag får min första frilans-lön utan csn, och dessutom ska jag köra yoga i vardagen! Så kommer ni se en pigg, frisk och hälsosam Kirke.