Promenader är bäst. Speciellt när det regnat lite och energin ligger i luften och bara väntar på att man ska fånga den. Jag blir pigg och glad och alldeles sprudlande!
Sen är det alltid skönt att få röra på sig efter alltför många timmar framför datorn med det magiska ljuset som man automatiskt dras till, vare sig man vill det eller inte.
Jag läste en intressant artikel i DN häromveckan om varför man så lätt fastnar framför tv:n - människan har en inbyggt instinkt att hålla utkik så länge saker i ens omgivning är i rörelse. Man kan inte slappna av och se bort innan allt har lugnat ner sig - vilket det aldrig gör i en tv. Man matas och matas med information och rörelse som våra primitiva hjärnor måste vakta. Snacka om evighetsprojekt!
Jag kom på en rolig idé som inte är så nyttig men antagligen rätt uppskattad - en alldeles egen youtube-kanal som går dygnet runt! Så kan man alltid zappa in och kolla in senaste nytt. Snacka om fri information! Men som sagt, så kan det inte vara bra för mänskligheten. Skit i vad jag sa!
Nu klipper vi min slutfilm, Spillror, och jag måste erkänna att jag känner mig mäkta stolt. Min första dialogfilm och så får den fin kritik i klassen och funkar på rätt bra, om jag får säga det själv. Det känns jättebra!
Det är en rätt skön känsla att bli hemmablind på ett projekt, och sedan förlita sig på andras genuint positiva reaktioner. Då vet man att man är helt klar, när man börjar undra vafan man håller på med och ställer sig likgiltig till sitt projekt. Så länge inte andra känner likgiltighet så vet jag att den är bra. Min ena film, kallad "Prata inte om det", visades i NUFF- en filmfestival i Norge! Hurra! Precis när jag började bli hemmablind, dessutom. Det känns otroligt kul, med tanke på vilket viktigt budskap den filmen har och vilken hög kvalité filmen håller på alla plan. Där kan vi snacka samarbete mellan regi, foto, skådespelare och övrigt team!
Jag saknar Katja. Jag öppnade mitt köksskåp igår och råkade se ett recept som Katja skrivit till mig och som jag satt upp för hundra år sen. Jag insåg hur himla länge hon har varit borta, och hur mycket jag saknar henne. Jag är rätt bra på att förtränga och tänka att det bara är tillfälligt, men någon jävla måtta får det vara. 6 månader är för mycket! Jag har samlat på mig alltför många tankar och teorier som varit avsedda för Katja, att jag känner en genuin tomhet inom mig. Det blir inte bättre av att Katja är den enda vännen jag avser just dom tankarna till. Jag är så glad för hennes skull, att hon har fått uppleva så mycket nytt och härligt i Sydamerika! Jag vill höra allt när hon kommer hem, vilket är snart tack och lov.
No comments:
Post a Comment