Det var morgon och jag var på väg till skolan. Förskolebarn sprang runt mig, fyllda av den kraft som vårsolen ibland skänker oss när den känner för det. Jag hörde någon ropa och vände mig om. Men det var inte mig som den lilla flickan med flätorna ropade efter. Det var hennes vän som gick framför mig som var så efterlängtad att flickan måste skrika sig hes av glädje. Flickan med flätorna sprang ikapp sin vän och de sprudlade tillsammans och skrattade och gick sellis till skolan, som varje dag.

Jag såg mig omkring och insåg att ingen ropade efter mig. Det var när jag var ett barn som någon sprang ikapp mig, och skrek sig hes av glädje av att träffa mig för att jag varit så efterlängtad. Någon som jag kunde sprudla tillsammans med och skratta och gå sellis till skolan med varje dag.

Jag kände en stark längtan efter att vara ett barn igen.

Försoning

Jag är rätt hemsk.

Mina karaktärer är alkoholister, misshandlare, pedofiler och transvestiter.

Mina lärare ber mig att hämta inspiration från mig själv, för att det är lättare att få det att kännas verkligt då.

För mig är det tvärtom!

Jag måste så långt ifrån min egna verklighet som möjligt. Min verklighet är jag ju helt uppe i, det är omöjligt att se mig själv utifrån.

Det är så mycket lättare att beskriva någon annans verklighet, och leva sig in i det istället. Då kan man ta ut svängarna, vara gränslöst kritisk och samtidigt verklig.

Jag håller på och skriver ett psykologiskt maktspel mellan en mor och sin nyss hemkomna son. De har så mycket outtalat med varandra, som efter en middag och en bränd paj bara måste fram från mattans botten. Hur mycket de än försöker sopa.

Frågan är vad de vill säga varann? Vad händer när de sagt det? När alla missförstånd och känslor kommit fram. Sen då?

Han har varit bråkig, hon är alkoholist. Han vill visa att han har förändrats, hon vill bli en bättre mor. Pajen är förstörd, hon bryter ihop. Han försöker trösta, men blir till slut förbannad över hennes självömkan. Hon skriker att inget duger, han skriker att hon misslyckas med allt. De lugnar ner sig, inser att de är varandras allt. De behöver varandra. De börjar sopa upp pajen. SLUT.

Bra? Hell yeah.

Vårkänslor

Jag går på Götgatan med lätta steg. Solen tar sig blygsamt genom gatorna. Allt för att göra oss gråkalla, deprimerade vandrande vinterberg medvetna om att ljuset är på väg. Strålarna tinar mina kalla stela kinder, och jag blundar av välbehag. Jag njuter. Solen tackar för sig, men lämnar mig med en känsla av att den återkommer alldeles snart igen.

Nu, kära vänner, är det vår.

Vårvindarna gör sig till känna alltmer, och jag är alldeles betagen av vårkänslor.

Även om det är mycket just nu, gör det mycket att veta att vi går mot ljusare tider. Det gör det lätt att hålla bollarna kvar i luften!

Frihet.

Det här med blogg var ju riktigt skoj.

Jag förstår vågen! Även om man riskerar att bli offentligt hängd, så är det fan så befriande att få sin egen sfär i den virtuella världen, där allt är på mina villkor. Jag bestämmer när jag ska skriva mer, och vad jag ska skriva. Om jag vill skriva. Så skönt!

Skrivkramp

Mmmm. Dags att prestera.
Visa vad du går för.
Dags att ta världen med storm.
Gör ingen besviken nu.
Du har allas ögon på dig.

Ingen press.

Äntligen!

Nu har jag mitt alldeles egna forum där jag kan få ut min frustration och där jag kan dela med mig av allt det jag brukade skrika på Internationella Kvinnodagen och 1 maj-tåget. Nu när vi går mot nya tider och demonstrationerna börjar dö ut, så får jag ta till den virtuella pennan och gilla läget.

Sen är det ju alltid skönt att få skriva loss lite, även om det inte alltid handlar om världspolitik och samhällets orättvisor.
Detta får alltså bli ett forum bestående av ett saligt potpurri av allt det jag vill dela med mig av.
Hurra!