Det var morgon och jag var på väg till skolan. Förskolebarn sprang runt mig, fyllda av den kraft som vårsolen ibland skänker oss när den känner för det. Jag hörde någon ropa och vände mig om. Men det var inte mig som den lilla flickan med flätorna ropade efter. Det var hennes vän som gick framför mig som var så efterlängtad att flickan måste skrika sig hes av glädje. Flickan med flätorna sprang ikapp sin vän och de sprudlade tillsammans och skrattade och gick sellis till skolan, som varje dag.

Jag såg mig omkring och insåg att ingen ropade efter mig. Det var när jag var ett barn som någon sprang ikapp mig, och skrek sig hes av glädje av att träffa mig för att jag varit så efterlängtad. Någon som jag kunde sprudla tillsammans med och skratta och gå sellis till skolan med varje dag.

Jag kände en stark längtan efter att vara ett barn igen.