Hopp och förtvivlan

Jag blir så ledsen, arg, uppgiven, frustrerad över bristen på insikt, den kanske viktigaste ingrediensen som gud glömde slänga in i smeten när han skapade människan. Kanske blev han distraherad just då av gudinnan som kramade om honom och gav honom en kyss på nacken. då tittade gud upp log, vände sig om och kramade sin gudinna. När han sedan vände sig om för att fortsätta baka guds gåva till jorden föll det här med insikt mellan stolarna.
Det har lett till så mycket skit för djuren på den här jorden. För naturen, och för oss också. Jag blir så ledsen när jag läser de milslånga artiklarna om hur jävligt minkarna, tigrarna, valarna, tjurarna och alla andra har det, pga människans ignorans, nonchalans och egoism. Jävla idioti är vad det är.

Om det är så att människor verkligen inte fattat, inte kommit till insikt om vad det är som pågår bakom stänga murar, så kan jag förstå att de kanske inte bryr sig. De har ju ingen aning om hur det ligger till. Däremot har jag lite svårt för att förstå hur man kan ha undgått all information som oftast leder till insikter? Vi bombas av information ständigt, ändå stänger folk av och får inte in det i skallen hur allt egentligen ligger till. De begriper, men de FATTAR inte. kanske är det för mycket, kanske har vi en inbyggd säkerhetsspärr för att orka leva trots alla hemskheter runtom i världen.

Dom som gör mig riktigt mörkrädd är de som förklarar att de fattat, men att de inte bryr sig. då har de alltså kommit till insikt men skiter i't. då blir jag mållös och tänker att näe, det går bara inte för sig. Man kan inte rationalisera bort grova brott mot djur och natur och tro att man är en frisk och insiktsfull människa. Näe, tänker jag, människan har inte fattat PÅ RIKTIGT. Jag vägrar tro på att människan är kapabel till att stötta eller genomföra brutaliteter efter att ha kommit till "andra sidan" - den goda sidan. När man väl har fattat hur det ligger till och vad man själv kan göra för att få till en förändring går det bara inte att sitta still och fortsätta käka kött, köpa päls och vurma för skogsskövlingen.

Jag vill rikta ett stort tack till alla eldsjälar som skapar hemsidor, debatter och verkligen anstränger sig på lokal eller global nivå för att få till en bättre värld att leva i, för alla. Det är ni som ger mig hopp och en känsla av att det faktiskt blir bättre, även om inte alla är med på tåget riktigt än. Jag får möjligheten att göra skillnad genom att skriva under era protestlistor, sprida ordet, köpa god vegetarisk mat etc. Det är helt fantastiskt.

Ni ger mig bränslet och övertygelsen till att kampen för rättvisa och en hållbar värld bara har börjat!
Gud - langa insiktsburken så slänger vi in den i efterhand i smeten. Tillsammans så kan vi alla vispa till en riktigt god värld trots allt!

Flyt.

Alltså. Nu sitter jag här på tåget på väg hem och dricker en mycket välförtjänt öl. Härligt!

Vi har varit på kårhuset och frälst de inskrivande studenterna på GU med våra fina studentrabatter. Ingen större hit, det ekade tomt. Det var sjukt kallt med marmorgolvet och en dörr som säkert stod på glänt. En tant som hade hand om stället kom fram och visade vart kaffet var, och bestämde sig för att upplysa mig om hur studentkorten fungerar. När jag ärligt sa att jag inte hade en aning om att det var så att de som inte tar CSN och är över 26 inte får SJ-rabatt förrän de fått ett intyg skickat av sin institution, så blev hon skitsur och sa att det vore bra om vi gjorde research innan vi kom dit. Som att vi inte har ett annat liv. Detta var förresten 5 min efter att vi kommit dit. Tummen ner för kårhuset, med andra ord! Däremot hade Swedbank hand om betalningarna av kåravgiften, och jag passade på att fråga så mycket jag kunde om aktier, pension och Mastercard. Och lägenhet inför GBG Film Festival. En av killarna skulle höra av sig med mer information och kolla efter lägenheter. Gött!

Igår var det perrongen som gällde, där tinade vi upp frusna göteborgare som skulle till eller från tåget. De blev jätteglada! Jag fick tom. höra att jag måste druckit olivolja för att jag var så smord i munnen (bra komplimang till en säljare!) och att det är härligt att se att SJ anställt så charmiga tjejer! Men kallt som sjutton. Vi fick låna täckbyxor och fleecevästar från resebutiken. Jag passade på att fixa tågbiljetter inför Festivalen, samt så fick jag boende! Peter erbjöd sig att låna ut sin lägenhet när han ändå ska vara i Kiruna då! Fantastiskt flyt.

Jag firade med att gymma på hotellet och äta flott på en fin restaurang med god mat.

Idag var vi i Nordstan och delade ut äpplen och Prio-talonger som smör i solsken. Vi nådde målen med hästlängder! Schysst kompensation för torsdagens ekande frånvaro av SJ-ivriga studenter.

Så. Nu kan jag gott krypa in i Jens famn och somna halvfull av ölen och småle åt att jag varit på språng efter lång tids tristess. Nästa vecka bär det av igen! Då ska jag banne mig packa ner bikinin och se till att haffa den där jacuzzin i hotellet. pepp!

Imorgon kommer Zorro till oss och det ska bli så gött att få se honom igen. Bra vecka det här! Jävla flyt.

Den amerikanska drömmen

Gomorrron gomorrrron! Den här veckan, eller månaden snarare, går helt i gbg-tecken för min del. Jag kommer pendla lite fram och tillbaka med min första klass-biljett och tina de mest nerkylda götarna med mitt varmaste leende. SJ-gänget kommer ta dem med storm!

Sen nalkas det ju gbg film festival, där vår film Tennispappor (35mm) visas på stora vita duken. Pirrigt värre! Jag ska leta reda på en riktigt fin festivaloutfit som jag tänkte lägga upp här sen. Någon gång i sin bloggkarriär måste man ju lägga upp en bild på vad man kör med för stil.

Jag har hittills bara prövat svarta plagg, men det är väl bara att omfamna det och gilla läget. Nu när jag tänker på det, så är Alla mina fina festkläder svarta. Jag får helt enkelt ta och förverkliga drömmen om att färga håret rött för att få lite färg på tillvaron! Kul kul, får se vad det blir för spännande..

Jag ser så fram emot våren, när man kan få sig lite energi av vårvindarna, lite förnyelse, lite umphf i tillvaron! Då har jag förhoppningsvis ett givande jobb att gå till också. "Ledighet" i all ära, men man vill ju vara till nytta och framförallt ha pengar! Jag har kikat på en heltidskurs på 3 år i Södertörn, retorikkonsult med inriktning opinionsbildning. Det betyder att jag ger mig själv 1 år i den här gudsförgätna filmbranchen, sen får det bära av mot politiken istället.

Mitt främsta syfte med film är ju att bilda opinion, väcka tankar, känslor och påverka människor. Det är också politik, fast en omväg om man bara jobbar åt andra hela tiden. Det är spännande tider som väntar, jag måste ärligt säga att jag inte har en aning om var jag är om 20 år. Kanske sitter jag och berättar för barnen om min kortlivade filmkarriär, hur jag åkte till gbg och minglade runt och gjorde Reza Bagher sur med mina feministiska åsikter och genom min blotta existens. Eller så sitter jag med min Guldbagge i Riga och intervjuar ett gäng prostituerade för ett radioreportage eller svt-dokumentär. Det är mycket upp till mig själv självklart, men samtidigt är jag så jävla trött på hela "you can do it if you put your mind to it"-grejen. Det har ju lurat ett helt land till att gilla läget och låta saker fortgå! "Ja, hade jag inte varit så passiv så hade jag nog sluppit sitta här, utförsäkrad med 2 jobb och kroniska nacksmärtor. Jag får helt enkelt skylla mig själv".

INTE okej.

Många har påpekat att jag är deras förebild och tagit till ovanstående argument. Jag har ju gett fan på det, och det har gett resultat. Absolut, jag har verkligen gjort svidande prioriteringar som egentligen inte känts som uppoffringar förrän i backspegeln. Det har liksom varit så självklart för mig att jag inte sett mina val som uppoffringar, snarare som enorma gåvor. Nu i efterhand så kan jag känna att jag inte ångrar någonting. Det hade varit gött med pengar, men hellre slita gratis och lära sig mer och mer faktiskt. Jag ser det som en långsiktig investering, för att hålla mig frisk i sinnet. Man vill ju inte ruttna med sina pengar och inte ha haft någon som helst glöd för att göra någonting. Det är jag otroligt tacksam över, att jag haft ett mål och känt att jag har något att sträva efter. Tillhörighet, ett syfte. Det ena behöver såklart inte utesluta det andra, det är inte fattiga drömjobbet eller rika dötrista jobbet. Men man kan ju välja olika vägar och jag är glad att jag valde drömjobbet, oavsett pengautfallet. (och tacksam självklart, för att pengar behövs för att fixa allt det där som måste funka).

Samtidigt så kämpar väl alla för det de drömmer om? Det handlar mycket om strukturer, förutsättningar, timing och talang. Jag spyr på hela 50 cent- grejen om att minnsann gå från slumm till lyx trots alla odds. Det är en på miljonen det där. Dags för Revolution, vettja!

Men som sagt - ett år. Det är vad jag ger mig själv i filmbranchen. Jag börjar nämligen tröttna på hela maskineriet. Jag är för trött för att meka om skiten själv, medan alla kulturgubbar sätter skruvar och käppar i hjulen för mig. Det kanske vänder i vår, och jag far fram med nyvunnen kraft mot patriarkatet och hela jävla världsordningen med mitt kreativa uttrycksätt som vapen. Vi får se vad korten har tänkt åt mig..