Försoning

Jag är rätt hemsk.

Mina karaktärer är alkoholister, misshandlare, pedofiler och transvestiter.

Mina lärare ber mig att hämta inspiration från mig själv, för att det är lättare att få det att kännas verkligt då.

För mig är det tvärtom!

Jag måste så långt ifrån min egna verklighet som möjligt. Min verklighet är jag ju helt uppe i, det är omöjligt att se mig själv utifrån.

Det är så mycket lättare att beskriva någon annans verklighet, och leva sig in i det istället. Då kan man ta ut svängarna, vara gränslöst kritisk och samtidigt verklig.

Jag håller på och skriver ett psykologiskt maktspel mellan en mor och sin nyss hemkomna son. De har så mycket outtalat med varandra, som efter en middag och en bränd paj bara måste fram från mattans botten. Hur mycket de än försöker sopa.

Frågan är vad de vill säga varann? Vad händer när de sagt det? När alla missförstånd och känslor kommit fram. Sen då?

Han har varit bråkig, hon är alkoholist. Han vill visa att han har förändrats, hon vill bli en bättre mor. Pajen är förstörd, hon bryter ihop. Han försöker trösta, men blir till slut förbannad över hennes självömkan. Hon skriker att inget duger, han skriker att hon misslyckas med allt. De lugnar ner sig, inser att de är varandras allt. De behöver varandra. De börjar sopa upp pajen. SLUT.

Bra? Hell yeah.