Wednesday, March 23, 2011

och stjärnorna tänds bakom ögonlocken


Jag blundar, känner mig smått dåsig av att sträcka mig. Mitt låga blodtryck gör sig påmind. Men vad gör man. Det är lite mysigt också, ju. Jag kommer ihåg i nian när vi med spänd förväntan väntade på rasten för att kunna springa till handikapp-toan och svimma vid upprepade tillfällen. Det var ju så skönt! Några hjälpte varandra, och ströp varandra så att de kunde svimma ordentligt. Ibland kunde någon skaka på golvet av den plötsliga syrebristen. Sen kvicknade man till och skrattade glatt åt sin makt över kroppen och över att ha funnit ett sätt att fly tillvaron på. Det var ju inte farligt, tänkte vi. Fortfarande känns det rätt skönt när prickarna dansar runt under ögonlocken och allt ljud försvinner för ett tag. Jag gillar det. Sen kommer man tillbaka och ingen jävel har märkt någonting. Jag har precis varit i rymdens eviga skyddsbarm och tillbaka, och det är min egna lilla hemlighet. En gång svimmade jag i köket när jag sträckte på mig. Det var inte så lyckat. Jag vaknade i mammas famn bland krossad porslin som jag hade dragit med mig ner på golvet när jag ramlade. Jag hade ett jack i hakan, jag hade tydligen skakat okontrollerat på kuppen. Mamma misstänkte epilepsi och vips var vi på akuten på EKG-koll. Jag hade inget, men man bad mig att vara försiktig nästa gång. Jag nickade.

Det är inte som att jag knarkar svimningar. Ibland är det helt oönskat från min del. En gång drog Jens upp mig från sängen för hastigt och jag hann säga "nu svimmar jag", men så släppte han mig och tänkte inte på att jag var allvarlig. Jag var tvungen att kämpa hårt för att hålla mig i den här världen för att jag visste att om jag svimmar nu så kommer jag att skada mig och skrämma Jens. Inga fler EKG:n, tack. Jag kanske borde ha en sån där pin som man får om man har Alzheimers? Typ "Jag har lågt blodtryck, svimmar ibland". Nej tack. Jag får hålla mig till de här kontrollerade svimningarna där jag lugnt kan åka till rymden och tillbaka och vakna med ett nöjt leende på läpparna. Min egna lilla "happy place".

Nog om svimningar. Annars då? Jodå. Efter x antal existensiella kriser som kommit och gått i mörkrets månader, så börjar jag tina upp och gilla livet igen. Jag har börjat skriva. Det känns lite synd att jag inte röker längre, för då jävlar är tankehatten på.
Men jag låtsas röka och det funkar det med. Det och lite skön tankemusik så är jag igång, lite halvsnurrig av allt låtsasrökande. Apropå yrsel. Hur som helst så är det här det bästa någonsin i världen, sitta i mitt kök när solen väller in med sina varma strålar, musiken är på och jag hamnar i Paris konstnärskvarter och skriver för allt jag är värd. Och gillar det jag läser. Fyfan vad jag är bra. Jag ska skriva krönikor för Nöjesguiden tänker jag när jag ser att de söker en ny krönikör. Jag ska göra radio av mina texter tänker jag efter att ha lyssnar intensivt på SRs podd-kanaler. Fyfan vad inspirerande. Men manus, det får vara. Jag är mer för att skapa karaktärer och skriva engagerat om deras liv - typ mer treatment egentligen. Men nu jävlar ska orden få förlösa varandra, dansa fritt och ledigt på textraderna och hoppa fram och tillbaka tills det klingar riktigt fint på pappret. Men denna nyunna kreativa flodvåg, tänkte jag skapa historia. Håll tummarna.

No comments:

Post a Comment