Friday, April 12, 2013

Sorg

OK, så det är inte så att jag är ett vrak jämt. Jag är rätt stabil, rolig. Inte så normal, men absolut inget freak. En cool tjej. Skrattar mycket, många skulle nog beskriva mig som lyckad, en av dom man önskar att man vore mer som. Då skulle man ha allt en människa kan önska sig. Jag har en fin pojkvän, han är bäst. Som en dröm, så jag undrar rätt ofta när jag ska straffas för allt det goda jag fått erfara tack vare honom - för ingen kan ju få allt. Drömprinsen kommer alltid med en efterföljande mardröm. Jag är övertygad om att han kommer att bli en sån jag skriver en bok om när jag är 58. “Mina ungdomsår”. Jag blir intervjuad av DN, där jag förklarar hur jag bearbetat sorgen över hans bortgång, och gått vidare i livet. Han reduceras till “allt man kunde önska sig”. 5 ord som jag försöker beskriva honom med, när den här lyckan och stabiliteten är så främmande för mig att jag fortfarande letar efter ord. Men det får duga så länge medans jag famlar vidare efter en bättre beskrivning. Allt man kunde önska sig. Helt ok. Jag har dessutom en alldeles underbar, egen hund som snart blir 13. Min ständiga polare som jag delat så mycket glädje och sorg med. Min bästa vän. Zorro. Lägg till bästa vänner som jag känt i över 10 år nu, och föräldrar som gett mig insikter för livet som jag ofta slås av att alla inte fått. Mycket som är självklart för mig är alltså inte självklart för alla. Jag har ett driv, en självsäkerhet, en karisma, humor, temperament. Det är jag det. Få förunnat, och jag känner mig otroligt priviligerad. Kanske därför som jag väntar på att allt ska försvinna, för ingen kan ju ha det så bra. Det är naivt att tro det. MEN VET DU VAD JAG ÄR ETT VRAK IBLAND. För ibland så händer det att pandoras ask öppnar sig när jag minst anar det, och ibland kan det komma ytterst olägligt. Som på en promenad i vårsolen, och fåglarna kvittrar. En dag att glädjas. Men nej, då väller mörkret fram och det blir alldeles tyst och jag hör inget annat än mitt eget snyftande. Det som triggar igång sorgen inom mig kan vara alltifrån en ärlig berättelse i en dokumentär på SR podden, eller en låt som träffar rätt. Då blir jag sårbar, skör och skälver som ett litet löv. Sorg. För även om jag må ha priviligerats med många glädjeämnen i mitt liv, så har jag precis som alla andra mött Sorgen. Kanske mer än andra där också, jag vet inte. Svårt att jämföra, men det känns för mig som att allt är lite 110 i mitt liv, superbra eller superdåligt, det ska alltid vara så extremt. Upp och ner, upp och ner. Skitbra när det går upp, suger när det går ner. Då får man ta till tangentbordet och omfamna att man är människa och att livet är glädje och sorg. Ta sig igenom det. Deal with it. Jag blir mer och mer och mer sugen på att göra världens starkaste radio-dokumentär, där jag håller en monolog och tar världen med storm med allt som jag har att berätta. Sen kommer vardagen tillbaka, Jens kommer hem och gör te till mig. Vi kollar tv serier och jag känner att äh jag kanske inte har så mycket att berätta ändå. Vi får se, kanske kommer det en sommar då jag låser in mig i en stuga och kör, bara kör. Ut med skiten, ut med allt! Låt orden flöda! Ordbajsa så pappret tar slut. Jag längtar lite. För det här lugnet, den här lyckan, den här NÖJDheten känns tillfällig. Och därför tänker jag njuta av varje sekund av det. Så jag har ingen brådska. Sorgen kan vänta. Världen kan vänta. För nu ska jag dricka te med min älskade Jens och ha min snarkande lilla gullebulle-Zorro i famnen. Och njuta av det goda livet.

No comments:

Post a Comment