Sorg

OK, så det är inte så att jag är ett vrak jämt. Jag är rätt stabil, rolig. Inte så normal, men absolut inget freak. En cool tjej. Skrattar mycket, många skulle nog beskriva mig som lyckad, en av dom man önskar att man vore mer som. Då skulle man ha allt en människa kan önska sig. Jag har en fin pojkvän, han är bäst. Som en dröm, så jag undrar rätt ofta när jag ska straffas för allt det goda jag fått erfara tack vare honom - för ingen kan ju få allt. Drömprinsen kommer alltid med en efterföljande mardröm. Jag är övertygad om att han kommer att bli en sån jag skriver en bok om när jag är 58. “Mina ungdomsår”. Jag blir intervjuad av DN, där jag förklarar hur jag bearbetat sorgen över hans bortgång, och gått vidare i livet. Han reduceras till “allt man kunde önska sig”. 5 ord som jag försöker beskriva honom med, när den här lyckan och stabiliteten är så främmande för mig att jag fortfarande letar efter ord. Men det får duga så länge medans jag famlar vidare efter en bättre beskrivning. Allt man kunde önska sig. Helt ok. Jag har dessutom en alldeles underbar, egen hund som snart blir 13. Min ständiga polare som jag delat så mycket glädje och sorg med. Min bästa vän. Zorro. Lägg till bästa vänner som jag känt i över 10 år nu, och föräldrar som gett mig insikter för livet som jag ofta slås av att alla inte fått. Mycket som är självklart för mig är alltså inte självklart för alla. Jag har ett driv, en självsäkerhet, en karisma, humor, temperament. Det är jag det. Få förunnat, och jag känner mig otroligt priviligerad. Kanske därför som jag väntar på att allt ska försvinna, för ingen kan ju ha det så bra. Det är naivt att tro det. MEN VET DU VAD JAG ÄR ETT VRAK IBLAND. För ibland så händer det att pandoras ask öppnar sig när jag minst anar det, och ibland kan det komma ytterst olägligt. Som på en promenad i vårsolen, och fåglarna kvittrar. En dag att glädjas. Men nej, då väller mörkret fram och det blir alldeles tyst och jag hör inget annat än mitt eget snyftande. Det som triggar igång sorgen inom mig kan vara alltifrån en ärlig berättelse i en dokumentär på SR podden, eller en låt som träffar rätt. Då blir jag sårbar, skör och skälver som ett litet löv. Sorg. För även om jag må ha priviligerats med många glädjeämnen i mitt liv, så har jag precis som alla andra mött Sorgen. Kanske mer än andra där också, jag vet inte. Svårt att jämföra, men det känns för mig som att allt är lite 110 i mitt liv, superbra eller superdåligt, det ska alltid vara så extremt. Upp och ner, upp och ner. Skitbra när det går upp, suger när det går ner. Då får man ta till tangentbordet och omfamna att man är människa och att livet är glädje och sorg. Ta sig igenom det. Deal with it. Jag blir mer och mer och mer sugen på att göra världens starkaste radio-dokumentär, där jag håller en monolog och tar världen med storm med allt som jag har att berätta. Sen kommer vardagen tillbaka, Jens kommer hem och gör te till mig. Vi kollar tv serier och jag känner att äh jag kanske inte har så mycket att berätta ändå. Vi får se, kanske kommer det en sommar då jag låser in mig i en stuga och kör, bara kör. Ut med skiten, ut med allt! Låt orden flöda! Ordbajsa så pappret tar slut. Jag längtar lite. För det här lugnet, den här lyckan, den här NÖJDheten känns tillfällig. Och därför tänker jag njuta av varje sekund av det. Så jag har ingen brådska. Sorgen kan vänta. Världen kan vänta. För nu ska jag dricka te med min älskade Jens och ha min snarkande lilla gullebulle-Zorro i famnen. Och njuta av det goda livet.

och stjärnorna tänds bakom ögonlocken

Jag blundar, känner mig smått dåsig av att sträcka mig. Mitt låga blodtryck gör sig påmind. Men vad gör man. Det är lite mysigt också, ju. Jag kommer ihåg i nian när vi med spänd förväntan väntade på rasten för att kunna springa till handikapp-toan och svimma vid upprepade tillfällen. Det var ju så skönt! Några hjälpte varandra, och ströp varandra så att de kunde svimma ordentligt. Ibland kunde någon skaka på golvet av den plötsliga syrebristen. Sen kvicknade man till och skrattade glatt åt sin makt över kroppen och över att ha funnit ett sätt att fly tillvaron på. Det var ju inte farligt, tänkte vi. Fortfarande känns det rätt skönt när prickarna dansar runt under ögonlocken och allt ljud försvinner för ett tag. Jag gillar det. Sen kommer man tillbaka och ingen jävel har märkt någonting. Jag har precis varit i rymdens eviga skyddsbarm och tillbaka, och det är min egna lilla hemlighet. En gång svimmade jag i köket när jag sträckte på mig. Det var inte så lyckat. Jag vaknade i mammas famn bland krossad porslin som jag hade dragit med mig ner på golvet när jag ramlade. Jag hade ett jack i hakan, jag hade tydligen skakat okontrollerat på kuppen. Mamma misstänkte epilepsi och vips var vi på akuten på EKG-koll. Jag hade inget, men man bad mig att vara försiktig nästa gång. Jag nickade.

Det är inte som att jag knarkar svimningar. Ibland är det helt oönskat från min del. En gång drog Jens upp mig från sängen för hastigt och jag hann säga "nu svimmar jag", men så släppte han mig och tänkte inte på att jag var allvarlig. Jag var tvungen att kämpa hårt för att hålla mig i den här världen för att jag visste att om jag svimmar nu så kommer jag att skada mig och skrämma Jens. Inga fler EKG:n, tack. Jag kanske borde ha en sån där pin som man får om man har Alzheimers? Typ "Jag har lågt blodtryck, svimmar ibland". Nej tack. Jag får hålla mig till de här kontrollerade svimningarna där jag lugnt kan åka till rymden och tillbaka och vakna med ett nöjt leende på läpparna. Min egna lilla "happy place".

Nog om svimningar. Annars då? Jodå. Efter x antal existensiella kriser som kommit och gått i mörkrets månader, så börjar jag tina upp och gilla livet igen. Jag har börjat skriva. Det känns lite synd att jag inte röker längre, för då jävlar är tankehatten på.
Men jag låtsas röka och det funkar det med. Det och lite skön tankemusik så är jag igång, lite halvsnurrig av allt låtsasrökande. Apropå yrsel. Hur som helst så är det här det bästa någonsin i världen, sitta i mitt kök när solen väller in med sina varma strålar, musiken är på och jag hamnar i Paris konstnärskvarter och skriver för allt jag är värd. Och gillar det jag läser. Fyfan vad jag är bra. Jag ska skriva krönikor för Nöjesguiden tänker jag när jag ser att de söker en ny krönikör. Jag ska göra radio av mina texter tänker jag efter att ha lyssnar intensivt på SRs podd-kanaler. Fyfan vad inspirerande. Men manus, det får vara. Jag är mer för att skapa karaktärer och skriva engagerat om deras liv - typ mer treatment egentligen. Men nu jävlar ska orden få förlösa varandra, dansa fritt och ledigt på textraderna och hoppa fram och tillbaka tills det klingar riktigt fint på pappret. Men denna nyunna kreativa flodvåg, tänkte jag skapa historia. Håll tummarna.

Hopp och förtvivlan

Jag blir så ledsen, arg, uppgiven, frustrerad över bristen på insikt, den kanske viktigaste ingrediensen som gud glömde slänga in i smeten när han skapade människan. Kanske blev han distraherad just då av gudinnan som kramade om honom och gav honom en kyss på nacken. då tittade gud upp log, vände sig om och kramade sin gudinna. När han sedan vände sig om för att fortsätta baka guds gåva till jorden föll det här med insikt mellan stolarna.
Det har lett till så mycket skit för djuren på den här jorden. För naturen, och för oss också. Jag blir så ledsen när jag läser de milslånga artiklarna om hur jävligt minkarna, tigrarna, valarna, tjurarna och alla andra har det, pga människans ignorans, nonchalans och egoism. Jävla idioti är vad det är.

Om det är så att människor verkligen inte fattat, inte kommit till insikt om vad det är som pågår bakom stänga murar, så kan jag förstå att de kanske inte bryr sig. De har ju ingen aning om hur det ligger till. Däremot har jag lite svårt för att förstå hur man kan ha undgått all information som oftast leder till insikter? Vi bombas av information ständigt, ändå stänger folk av och får inte in det i skallen hur allt egentligen ligger till. De begriper, men de FATTAR inte. kanske är det för mycket, kanske har vi en inbyggd säkerhetsspärr för att orka leva trots alla hemskheter runtom i världen.

Dom som gör mig riktigt mörkrädd är de som förklarar att de fattat, men att de inte bryr sig. då har de alltså kommit till insikt men skiter i't. då blir jag mållös och tänker att näe, det går bara inte för sig. Man kan inte rationalisera bort grova brott mot djur och natur och tro att man är en frisk och insiktsfull människa. Näe, tänker jag, människan har inte fattat PÅ RIKTIGT. Jag vägrar tro på att människan är kapabel till att stötta eller genomföra brutaliteter efter att ha kommit till "andra sidan" - den goda sidan. När man väl har fattat hur det ligger till och vad man själv kan göra för att få till en förändring går det bara inte att sitta still och fortsätta käka kött, köpa päls och vurma för skogsskövlingen.

Jag vill rikta ett stort tack till alla eldsjälar som skapar hemsidor, debatter och verkligen anstränger sig på lokal eller global nivå för att få till en bättre värld att leva i, för alla. Det är ni som ger mig hopp och en känsla av att det faktiskt blir bättre, även om inte alla är med på tåget riktigt än. Jag får möjligheten att göra skillnad genom att skriva under era protestlistor, sprida ordet, köpa god vegetarisk mat etc. Det är helt fantastiskt.

Ni ger mig bränslet och övertygelsen till att kampen för rättvisa och en hållbar värld bara har börjat!
Gud - langa insiktsburken så slänger vi in den i efterhand i smeten. Tillsammans så kan vi alla vispa till en riktigt god värld trots allt!

Flyt.

Alltså. Nu sitter jag här på tåget på väg hem och dricker en mycket välförtjänt öl. Härligt!

Vi har varit på kårhuset och frälst de inskrivande studenterna på GU med våra fina studentrabatter. Ingen större hit, det ekade tomt. Det var sjukt kallt med marmorgolvet och en dörr som säkert stod på glänt. En tant som hade hand om stället kom fram och visade vart kaffet var, och bestämde sig för att upplysa mig om hur studentkorten fungerar. När jag ärligt sa att jag inte hade en aning om att det var så att de som inte tar CSN och är över 26 inte får SJ-rabatt förrän de fått ett intyg skickat av sin institution, så blev hon skitsur och sa att det vore bra om vi gjorde research innan vi kom dit. Som att vi inte har ett annat liv. Detta var förresten 5 min efter att vi kommit dit. Tummen ner för kårhuset, med andra ord! Däremot hade Swedbank hand om betalningarna av kåravgiften, och jag passade på att fråga så mycket jag kunde om aktier, pension och Mastercard. Och lägenhet inför GBG Film Festival. En av killarna skulle höra av sig med mer information och kolla efter lägenheter. Gött!

Igår var det perrongen som gällde, där tinade vi upp frusna göteborgare som skulle till eller från tåget. De blev jätteglada! Jag fick tom. höra att jag måste druckit olivolja för att jag var så smord i munnen (bra komplimang till en säljare!) och att det är härligt att se att SJ anställt så charmiga tjejer! Men kallt som sjutton. Vi fick låna täckbyxor och fleecevästar från resebutiken. Jag passade på att fixa tågbiljetter inför Festivalen, samt så fick jag boende! Peter erbjöd sig att låna ut sin lägenhet när han ändå ska vara i Kiruna då! Fantastiskt flyt.

Jag firade med att gymma på hotellet och äta flott på en fin restaurang med god mat.

Idag var vi i Nordstan och delade ut äpplen och Prio-talonger som smör i solsken. Vi nådde målen med hästlängder! Schysst kompensation för torsdagens ekande frånvaro av SJ-ivriga studenter.

Så. Nu kan jag gott krypa in i Jens famn och somna halvfull av ölen och småle åt att jag varit på språng efter lång tids tristess. Nästa vecka bär det av igen! Då ska jag banne mig packa ner bikinin och se till att haffa den där jacuzzin i hotellet. pepp!

Imorgon kommer Zorro till oss och det ska bli så gött att få se honom igen. Bra vecka det här! Jävla flyt.

Den amerikanska drömmen

Gomorrron gomorrrron! Den här veckan, eller månaden snarare, går helt i gbg-tecken för min del. Jag kommer pendla lite fram och tillbaka med min första klass-biljett och tina de mest nerkylda götarna med mitt varmaste leende. SJ-gänget kommer ta dem med storm!

Sen nalkas det ju gbg film festival, där vår film Tennispappor (35mm) visas på stora vita duken. Pirrigt värre! Jag ska leta reda på en riktigt fin festivaloutfit som jag tänkte lägga upp här sen. Någon gång i sin bloggkarriär måste man ju lägga upp en bild på vad man kör med för stil.

Jag har hittills bara prövat svarta plagg, men det är väl bara att omfamna det och gilla läget. Nu när jag tänker på det, så är Alla mina fina festkläder svarta. Jag får helt enkelt ta och förverkliga drömmen om att färga håret rött för att få lite färg på tillvaron! Kul kul, får se vad det blir för spännande..

Jag ser så fram emot våren, när man kan få sig lite energi av vårvindarna, lite förnyelse, lite umphf i tillvaron! Då har jag förhoppningsvis ett givande jobb att gå till också. "Ledighet" i all ära, men man vill ju vara till nytta och framförallt ha pengar! Jag har kikat på en heltidskurs på 3 år i Södertörn, retorikkonsult med inriktning opinionsbildning. Det betyder att jag ger mig själv 1 år i den här gudsförgätna filmbranchen, sen får det bära av mot politiken istället.

Mitt främsta syfte med film är ju att bilda opinion, väcka tankar, känslor och påverka människor. Det är också politik, fast en omväg om man bara jobbar åt andra hela tiden. Det är spännande tider som väntar, jag måste ärligt säga att jag inte har en aning om var jag är om 20 år. Kanske sitter jag och berättar för barnen om min kortlivade filmkarriär, hur jag åkte till gbg och minglade runt och gjorde Reza Bagher sur med mina feministiska åsikter och genom min blotta existens. Eller så sitter jag med min Guldbagge i Riga och intervjuar ett gäng prostituerade för ett radioreportage eller svt-dokumentär. Det är mycket upp till mig själv självklart, men samtidigt är jag så jävla trött på hela "you can do it if you put your mind to it"-grejen. Det har ju lurat ett helt land till att gilla läget och låta saker fortgå! "Ja, hade jag inte varit så passiv så hade jag nog sluppit sitta här, utförsäkrad med 2 jobb och kroniska nacksmärtor. Jag får helt enkelt skylla mig själv".

INTE okej.

Många har påpekat att jag är deras förebild och tagit till ovanstående argument. Jag har ju gett fan på det, och det har gett resultat. Absolut, jag har verkligen gjort svidande prioriteringar som egentligen inte känts som uppoffringar förrän i backspegeln. Det har liksom varit så självklart för mig att jag inte sett mina val som uppoffringar, snarare som enorma gåvor. Nu i efterhand så kan jag känna att jag inte ångrar någonting. Det hade varit gött med pengar, men hellre slita gratis och lära sig mer och mer faktiskt. Jag ser det som en långsiktig investering, för att hålla mig frisk i sinnet. Man vill ju inte ruttna med sina pengar och inte ha haft någon som helst glöd för att göra någonting. Det är jag otroligt tacksam över, att jag haft ett mål och känt att jag har något att sträva efter. Tillhörighet, ett syfte. Det ena behöver såklart inte utesluta det andra, det är inte fattiga drömjobbet eller rika dötrista jobbet. Men man kan ju välja olika vägar och jag är glad att jag valde drömjobbet, oavsett pengautfallet. (och tacksam självklart, för att pengar behövs för att fixa allt det där som måste funka).

Samtidigt så kämpar väl alla för det de drömmer om? Det handlar mycket om strukturer, förutsättningar, timing och talang. Jag spyr på hela 50 cent- grejen om att minnsann gå från slumm till lyx trots alla odds. Det är en på miljonen det där. Dags för Revolution, vettja!

Men som sagt - ett år. Det är vad jag ger mig själv i filmbranchen. Jag börjar nämligen tröttna på hela maskineriet. Jag är för trött för att meka om skiten själv, medan alla kulturgubbar sätter skruvar och käppar i hjulen för mig. Det kanske vänder i vår, och jag far fram med nyvunnen kraft mot patriarkatet och hela jävla världsordningen med mitt kreativa uttrycksätt som vapen. Vi får se vad korten har tänkt åt mig..